Rummet låg i skymning — — hon skymtade hans gestalt, och slöt ögonen.
Han såg sig omkring. Där fanns ingen, genom fönstrens jalusier kunde ingen se in.
Han föll på knä framför henne och gömde sitt ansigte i hennes famn. Med sina läppar kysste hon hans hår, smekte hans hufvud och akslar, tryckte hans hand mot sin barm och lyfte upp hans ansigte för att se in i det och läsa i hans ögon den kärlek hon, längtade efter.
"Icke sannt, Elias", hviskade hon, "du är den bästa bland människor, du är som du lär, du är sann och ren som den lära du förkunnar? Jag måste veta att du är sådan du fordrar att andra skola vara, du har ju aldrig gjort grof synd Elias, säg mig, säg mig, du är ju ren — säg det ännu engång, du är ju obefläckad? Säg."
Pastorn hostade.
"Jag är en fattig syndig människa inför Gud, full af skröplighet".
"Men inför människor", inföll Luba, "inför människor är du ju fläckfri?"
"Ja, naturligtvis. Jag har intet orätt gjort med vilja".
"Aldrig en synd?" jublade Luba.
"Aldrig".