"Nu är det tid att stiga upp. Fröken lilla, klockan är nio, och frukosten väntar. De andra ha ren länge varit uppe!"
Katrina drog upp rullgardinerna och gick och pysslade af och an i rummet. Plötsligen kom hon att kasta en blick på sängen.
"Hjärtandes! Så hon ligger! Stackare, alldeles naken! Och krupen åt väggen som om hon var rädd! Upp nu, lilla fröken, vakna! Och lampan osar ännu! Så styggt med luften här inne… lite för varmt har hon haft, det glöder ju än i kakelugnen, nå, vaknar hon inte, sötungen min?"
Den gamla tjenarinnan tog Luba om lifvet och reste henne upp. Med yrvakna, skrämda blickar stirrade den unga flickan omkring sig i rummet, en glödande rodnad slog upp öfver kinderna, spred sig öfver pannan och ända ned till halsen.
"Hvar är han — hvar?" sade hon och spärrade upp ögonen.
"Jessos, barnungen min, sofver hon än?" klagade Katrina och stödde Lubas hufvud med handen medan hon jemkade om kuddarne så hufvudgärden blef högre.
"Sof mitt lilla gull", småpratade hon, "sof ut balosot sitt. Kommer nog den tid då hon får rusa upp bitti och vagga sina ungar eller koka kaffe till mannen sin. Sof ut! Jag skall öppna spjellet så får hon luft, och städa härinne. Här har hon täcket sitt. Sof ut min docka! Om inte postmästarn går på tåspetsarne, så blir jag arg! Sof min dufva, min lilla oskyldiga dufunge… gamla Kati skall nog se att hon inte störs! Sof mitt lam, och dröm om himlens små englar! Den som stör dig skall få med gamla Kati att göra Sof mitt socker! Voj voj, så blek och så vacker hon är! Sof. Sof och dröm om små englar. Sof!"
LUBA.
Sommarn hade kommit och på de fjärdar, som för några veckor sen lågo fjättrade i is, svallade nu vågorna fria, och skummade upp mot grönklädda stränder.
Träden stodo i vårfrisk bladkostym och från marken doftade det svagt af nyssutspruckna blommor.