Det var ett jublande uppe i trädtopparne, i boen lågo honorna på sina ägg och besvarade med sina späda och svaga stämmor hanarnes ljudeliga sång. Ekorren hoppade från tall till tall och innerst ifrån skogen hördes göken, det var de sista tonerna, ty snart kom midsommar…
Där viken vidgade sig till fjärd låg en liten hvit sommarvilla mellan tallarne. Postmästarn hade hyrt den för sommarn, hans döttrar hade godt af frisk luft och af salta bad, isynnerhet den yngsta som hade så ömtålig hälsa.
Hon var bara själ, bara nerver, en högst ömtålig natur. Ja, hon var ett söderns barn liksom han, alltför varmblodig för Finlands kalla och hårda klimat. Och så hade hon naturligtvis dansat för mycket i vintras. Det stackars barnet, man kunde icke nog omhulda en eksotisk planta sådan som hon.
Syster Anna skötte hushållet och hade det yttre om händer, Lina ombesörjde det inre, hon sydde och klippte, stoppade och lappade, skarfvade och slet, allt skulle hållas i ordning, och hon fick sällan pengar till nytt.
För "gamlorna" gick tiden fort, Anna bakade, bryggde, saltade och kokte, sprang i visthus och källare, styrde och ställde, gick sent i säng och steg upp med solen. Allt skulle vara pappa i lag, och "yngstan" i smaken.
Och dessa båda auktoriteter voro kritiska.
Det var en glädje för både Lina och Anna att riktigt få röra på sig och göra nytta. Luba undrade ofta hvarför de icke fått män fastän de nu ren voro hela tjugufyra och tjugufem år.
Helt visst därför att de aldrig haft tid. Det var icke deras sak att gå på baler, och männen komma inte och söka opp sina idealer i skafferier, allra minst när de gå klädda som Lina, eller kamma sitt hår som Anna.
Det vill till en smula smak… och vackra kläder, och tillmötesgående.
"Gamlorna" sydde åt Luba, hon skulle ha allt broderadt, kjolar med otaliga volanger och så klädningar en hel hop!