Sakta hade man förberedt detta, först fick hon några minuter stå vid ett öppet fönster, sedan kom hon ut på trappan och tilläts att en stund, sittande i en stol, inandas den ännu vinterklädda vårens första milda fläktar.
Straks efter bröllopet blef hon svagare, — man fruktade ett återfall. Hon hade kanske öfveransträngt sig en smula vid flyttningen till det nya hemmet… dit hon hade transporterats i bärstol eller kanske hade glädjen tagit på henne för mycket! Alltjemt öfverretad och eksentrisk gladde henne allt detta nya i så hög grad att hon ofta, just efter det hon skrattat af förtjusning brast ut i gråt, och snyftade tills hon somnade.
Förvånad och orolig öfver dessa alldeles icke helgonlika små humörer, aflägsnade sig Lämmenen, med hufvudet fullt af farhågor, han förstod intet af allt detta.
Han hade trott sig blifva gift med den heliga Caecilia sjelf, med en kristen martyr i samma stil som dem hans gamla kyrkohistoria berättat om, och han fann en människa, därtill en rätt komplicerad natur i hvilken tillika med hälsan en mängd nycker uppvaknade, en massa nya fordringar, en hop känslor, tycken, ja passioner som han icke alls kunde manövrera med, och helst ville gå ur vägen för, så länge som möjligt.
När han på tal om sitt föregående lif anförtrodde sin unga hustru ett och annat af det han ej velat förtro bruden, blef hon orolig, — grät och förhäfde sig öfver världens ondska — — — vid några och trettio år hade hon ännu en adertonårings hela osanna föreställningar om lifvet.
Luba var mycket ömtålig på denna punkt, hon hade så gärna velat vara den enda riktiga, och pastors berättelser lugnade henne endast till hälften.
En annan gång på tal om det förflutna kom pastorn i förbigående att tala om en tjenstekvinna, en halffånig skräddaredotter som hängt sig på honom med sin dyrkan… en besvärlig person som han dock ej haft hjärta att stöta bort utan antagit i sin tjenst. Det var en stackars naturmänniska som hade svårt att skilja själasörjaren från sjelfva gudaväsendet. Pastorn tyckte synd om henne, Gud vet hvad det blifvit af henne nu… Hon hade varit par är i hans hus.
Luba våndades då hon hörde denna berättelse. Det var ju intet ondt, ingalunda nej! historien var ju alldeles oskyldig, men — — — det var ändå något dervid som pinade henne…
Visst var han ju likafullt hennes idealmänniska, visst var han hennes apostel, hennes lekamliggjorda Kristusbild, men — — — der var något som gnagde, något med hans förtid som hon icke tyckte om.
Det hade gått ur hennes minne, hurudan hon sjelf varit, och hon ville absolut att han skulle vara det han inför henne gjort sig till, än mer sådan hennes fantasi skapat honom, den upphöjde, den kristligt renhjertade, den fullkomlige, den oberörde.