Nu skulle hennes tur komma.
Lefva, lefva!
Månen sken allt klarare, gjöt sin glans öfver dem och förskönade dem, gaf dem ett skimmer af poesi och skänkte denna stund en stämning af äkta lycka som ingen af dem kännt förut.
Och de trodde sig kunna börja ett lif tillsammans, ett lif i sällhet.
Det ringde ånyo och syster Lina kom hem.
Lämmenen hade aldrig ätit med mer aptit än i kväll. Linas lilla supé var förträfflig — och ingen kunde göra en så bra skinkomelett som hon. Den skulle Luba lära — — naturligtvis.
17.
LUBA GIFT.
Ännu in i April var där kvar en mängd is på skuggställena. Inne i staden kunde man möjligen använda hjuldon men ute på landet åktes för det mesta med släde.
Det unga paret skulle ut och åka för första gången. Pastorskan Lämmenen kunde icke begagna sig af vagn eller droska, det skulle skakat alldeles för mycket, så ojemna som gatorna ännu voro, men doktorn hade gifvit lof att hon skulle få försöka den friska luften, åkande i släde.