"Allt".
Luba teg en stund, hennes strålande ögon sökte hans, men det var för mörkt, hon kunde icke skönja något.
"Svär att du är obefläckad — — — inför människor", sade hon, "svär, så att jag får falla ned och dyrka dig!"
Pastorn kysste henne. Eder väkslades och togos. Skymningen väkste, månen steg upp och lyste in i rummet. En bred, hvitblå stråle silade sig in mellan rullgardinerna, strödde sitt sken på byrån med dess porslinsprydnader, föll som ett regn af matt silfver på mattan, och målade Lubas nu uppbäddade säng skimrande hvit som ett altare.
De talade ej mer om dessa allvarliga saker. Pastorn hade sakta fört samtalet på en angenämare stråt. Han var musikalisk och hade kommit in i en vekare stämning, talade om sin ungdoms favoritvisor, och gnolade de vackraste.
Luba var hänryckt. I öfversvinnlig dyrkan såg hon upp till honom där han nu satt bredvid henne — — en oändlig tacksamhetskänsla fyllde hennes själ.
"Ja", hviskade hon, — "Gud har skapat oss för hvarann".
Pastorn sjöng "Kristallen den fina" och tryckte henne i sina armar vid refrängen "Du ädla ros och förgyllande skrin".
Hon lutade sig bakåt i sin stol, knäppte sina händer och önskade att tiden måtte stanna… att intet måtte bli annorlunda — — att hon finge dö just nu.
Nej — nej — hon ville vidare. Vidare. Lefva mer. Lefva mycket. Lefva, bara lefva — med honom. Hon hade ju lidit nog, gjort bot, — — lifvet hade ju gifvit henne bara lidande. Nu var hennes dag!