Och fåglarne! Att så små väsen kunde föra ett sådant lif! De pepo, flögo af och an, kvittrade och hoppade, hon hade nästan glömt att det fanns annat än damgrå sparfvar och grannens kanariefogel som hon bara hörde men aldrig såg, ibland när hon hade fönstret uppe för att vädra en smula.
De mossiga tufvorna med en fläck snö här och där förtjusade henne, hon kunde aldrig tro att de voro så starkt gröna… och att naturen härute var så vacker…
Naturn, ja naturn. Detta var då naturn! Guds sköna härliga natur!
Hänryckt betraktade hon allt. Hon kunde ej tala, hon sög luftens kraft, men det öfverväldigade henne så hon nästan icke kunde bära det allt på engång. För ett ögonblick måste hon sluta ögonen och hämta sig.
Lämmenen satt och tänkte på sin predikan. Den gjorde honom stort hufvudbry, han hade nu under det år han varit i Helsingfors sagt näranog allt hvad han hade att säga — — — hade uttömt sitt närvarande förråd af god modelltheologisk material och visste ej hvad nytt han skulle skaffa sig.
Släden körde förbi badhuset vid Ulrikasborg. Där var hafvet, vidt och oändligt. Mellan staden och Sveaborg låg ännu isen bitvis, endast här och där arbetade sig vattnet fram i breda rännor. Gråblått och daskigt i färgen, poröst och svagt såg det återstående istäcket ut, men borta, på andra sidan fästningen syntes det öppna blå. Och en mängd hvita segel lågo vid båken — foro framåt eller tillbaka, belysta af solen, och glimrande som svanar.
Luba öppnade åter ögonen, och fattade i en enda blick denna syns hela stora och underbara skönhet.
Hon tog sin mans hand, tryckte den darrande och frågade med bäfvande stämma hvad han tyckte om allt detta.
Han svarade henne distraherad, med en fras, han satt lite lågt, slädan var för trång för hans kraftiga ben…
Luba satte sig bättre upp i slädan, löste på sina hattband, drog djupare andedrag och kisade med ögonen för att kunna se än längre ut mot horizonten.