De grepo henne starkt, dessa öfverväldigade och nya intryck.
Hon kunde ej mer. Det var för mycket, alltför mycket. Det mörknade för hennes ögon, och hon sjönk tillbaka med hufvudet; tyst, medvetslös, som om hon slocknat föll hon i en af dessa svimningar som förr kommo så ofta.
Skrämd och orolig körde nu Lämmenen hem igen, sände bud efter läkaren och rörde upp himmel och jord.
Men det var ingenting, alldeles ingenting. Doktorn hviskade något i kyrkoherdens öra, unga frun skulle vara försigtig — — det var allt.
Man telegraferade efter Lina, Anna kunde ej mer få behålla henne, det var ju också otroligt dumt att man låtit henne resa bort på andra brölloppsdagen, i tro att hon ej mer skulle behöfvas…
Detta var en kris. Tiden gick och hon blef bättre.
Doktorn var förvånad öfver Lubas härefter allt mer tiltagande hälsa och en dag sade han att man hade de största förhoppningar att hon efter ännu en vigtig kris skulle bli alldeles frisk.
Kyrkoherden strålade då han såg hur hon tog sig, han egnade sin hustru de ömmaste omsorger och Luba sjelf blef efter den första förskräckelsen som en annan människa.
Kunde det vara möjligt — — — ännu ett undervärk, ett det största och mest oväntade!
Det som hon förr funnit så prosaiskt, så obehagligt och förnedrande, nu var det ju en lycka så stor och oförtjent som någon, en gåfva af Gud, ett tecken på den största nåd, en obegriplig glädje.