SLUTET.
Det var åter vinter. Julen hade gått och det nya året kom med köld och is.
Nätterna voro långa, och först mot förmiddag ljusnade det. Men till middag kom solen stundom fram en smula, lifvade upp och strålade en stund.
Klockan tre steg aftonrodnaden på himlen och solen sjönk igen, lemnande jorden i skymning och skärpt kyla. En mörk, snötung förmiddag när kyrkoherden gått till sitt kansli och Lina ut i bodarne, kom pigan in till sin fru och sade att det var en "människa" i köket som alls icke förstod svenska, och som ville tala med kyrkoherden.
Luba ville icke gärna störas, hon satt sömning i sin gungstol och sydde. Dagarne föreföllo henne litet tunga, hon hade svårt att röra sig, och den stora krisen kunde inträffa när som helst.
Nu sof hon bort största delen af tiden… och tyckte att hon ständigt ville sofva mer.
Endast med våld höll hon sig uppe. Doktorn ville det… det skulle ju vara så förslappande att öfverlemna sig till den dåsighet och sömnsjuka som betog henne. Och så satt hon i sin gungstol, arbetade på ett litet ylleplagg, drömmande, nöjd med ögonblickets frid, och njutande af sin tillvaros nya rikedom.
"Kan inte Lisett be henne komma igen senare", frågade Luba sin svensktalande piga, "jag är så trött just nu".
"Nej, hon vill inte gå. Hon förstår inte ett ord af hvad jag säger, och jag begriper inte ett muck af hennes prat. Hon kommer direkte från bangården, och har sitt bylte och sin korg i köket, och i korgen någonting till kyrkoherden, jag undrar om det inte är en knippa ullgarn eller någon annan landsföring. Hvad tycker frun jag skall göra med henne, hon sitter nu där och ser så förskräckligt dum ut, så"…
"Så tag henne in, hvarifrån är hon?"