"Vet inte, snälla frun, jag kan inte den otäcka finskan, det vet frun".
"Det är en skam, Lisett, att du är så okunnig. Sätt kaffepannan på, och spring efter bullar. Hör, är hon snyggt klädd?"
"Ah jo, efter landsmanér, och hon har lädergaloscher på sig, så nog kan hon komma in alltid?"
Luba satte sig bättre tillrätta i stolen, flyttade sig närmare sybordet, och jemkade sin schal så att den fremmande icke kunde observera hennes figur.
Bondkvinnan kom in, blef anvisad plats på stolen vid bordet, och satte sig ned efter en glad och vänlig hälsning.
Det var en temligen ung kvinna, stor och akselbred, med grofva former och ett märkvärdigt enfaldigt, men gladt och troskyldigt uttryck i sitt ansigte.
Hon hade vacker färg ehuru en hop ljusa fräknar vanstälde hyn just omkring näsan, oregelbundna anletsdrag, men en stor frisk mun, och jemna tänder som hon alltid visade.
Där hon satt liknade hon en ting, välmående och hemtreflig bondko, godlynt och from, en som icke skulle kommit sig före att stångas, huru man än försökte reta henne.
"Hvem är ni", frågade Luba på finska och såg med ett trött ögonkast på henne. "Och hvar är ni hemma?"
"Jag är Parkkala Calles dotter", svarade hon, "och heter Carolina. Jag vill träffa pastorn, kommer han snart?"