"Hvad vill ni pastorn?" frågade Luba likgiltigt, "kan ni inte gå till kansliet, här tar han inte så gärna emot, först kan ni ju dricka kaffe i köket och så söka upp honom i kansliet… vet ni hvar det är?"
"Jag vill träffa honom ensam", sade kvinnan, "för si fröken, han är min gamla bekanta och nu har jag kommit hit för att jag vet att han vill hjelpa mig. Sen jag kom i olycka och far dog, går det inte uppe i Parkkala längre, jag ämnar försöka min lycka i hufvudstaden nu".
Hon smålog förtröstansfullt och nickade vänligt till Luba.
"Han bor fint här", tillade hon, och tittade sig nyfiket omkring, "det var annat när han var adjunkt och hade mig där hemma och det bara fanns två rum, låga i tak och med trästolar, inga sådana som de här, nej inte en".
"Är ni skräddarns dotter?" frågade Luba, nu med vidöppna ögon, och en röst som darrade.
"Jo, är jag så", svarade hon, "det är just jag. Kan väl tro att han talat om alltihop. Jag tyckte så mycket om honom, han var alltid så snäll. Och när han ville något, så sade han så vackert. En kunde inte stå emot, så god han såg ut. Och alla de andra karlarne var så lättsinniga och menade bara ondt, men han, han var alltid lika, och han menade ärligt. När nu Gud tog pojken, så tyckte jag, jag måste hit straks och tala om det för pastorn, sä skulle också han bli glad, att Gud tog 'en. Jag tänker söka mig tjenst här nu, ser fröken".
Med sitt fåniga, glada leende såg kvinnan på Luba. Men Luba besvarade ej hennes blick, hon såg ned, — glödande brännde hennes kinder, hon hade svårt att få luft.
"Hvems var ert barn", stammade ändtligen Luba, "var det hans?"
"Hvems annans", skrattade kvinnan, "inte tror jag det var någon annans inte! Hvem är fröken, det skulle jag nu också vilja veta, efter jag talat så mycket om mig? Kanske systern hans, hva'?"
Luba sväljde tårarne. Hon kände en underlig smärta i halsen, det tog ondt som om hon höll på strypas.