Hon ville svara något, men det gick icke. Blodet strömmade till hennes hjärta i onaturlig fart. Hon kände bara en sak, en brännande blygsel, hon skämdes inför denna kvinna som hade tidigare rätt öfver hennes man än hon sjelf, hon skämdes öfver att vara hustru, skämdes att vara hans barns mor, skämdes så att hon kunnat sjunka under jorden.
"Hvem är fröken?" upprepade bondkvinnan, denna gång med sin allra vänligaste röst.
Luba kunde icke tala. Hon kunde icke säga att hon var hans hustru. I detta ögonblick kände hon ej som var hon hustru, nej, utan som något annat sämre.
Hon tyckte sig vara det eländigaste väsen på jorden. Och det var som skulle jorden öppnat sig och med ens slukat all hennes glädje, allt hennes hopp, hennes tro på lifvet.
Hon letade i denna skeppsbrottets stund efter sin kärlek, som efter det räddande halmstrået. Men hon fann den icke, halmstrået fanns ej… hon var nära att sjunka… tröstlös stirrade hon på den fremmande med en blick full af förtviflan.
Tredje gången upprepade kvinnan det, med sin mest smekande röst:
"Hvem är fröken, säg nu då?"
Lubas schal föll ned när hon försökte resa sig för att gå ut… åsynen af kvinnan plågade henne.
Hon ville bort, bort från alltsammans. Hon hade ej mod att höra mer, tanken på denna fremmande kvinna och barnet som Gud tagit, äcklade henne, hon ville bort, den vidriga "naturmänniskan" kunde hon ej se, inte en minut längre — bara bort.
Men hon förmådde oj. Golfvet sjönk för hennes ögon, och en svart tomhet fanns i stället. Hon kunde ändå icke stanna, hon måste in i det tomma, sjunka, försvinna, förintas. Hon tog ett steg, kände en häftig smärta och förstod att hon fallit och fått en stöt, någonstädes på sidan.