Så sjönk hon vidare, djupare i det svarta, tomma. Som stora, tunga bolster låg det på hennes bröst, hon kunde ej andas, ej få luft. En ångest, som höll hon på kväfvas, en kamp som till döden.
Bondkvinnan sprang ut i köket och tillkallade pigan… Frun låg afsvimmad på golfvet, det lilla sybordet låg sönderslaget inunder henne, hon var kanske döende, och ingen fanns som kunde hjelpa.
Som en yr höna sprang Lisett omkring, skrek och jemrade sig, bondkvinnan gret och försökte förgäfves lyfta den sjuka, men det gick icke.
Så ringde det och Lina kom hem. Hon såg och uppfattade situationen i ett ögonblick. De buro nu alla tre på den sjuka, och fick henne mödosamt släpad in i sängkammarn och lagd på sängen.
Lisett sprang efter läkare och sände ett bud till kyrkoherden, Lina som icke ens fick tid att taga af sig öfverplaggen, baddade den sjuka, löste upp hennes kläder, tog af skodonen och bäddade in henne så godt hon kunde.
Efter svimningen följde konvulsionerna och när läkarn kom hade Lina genomlefvat några af de svåraste ögonblick i sitt lif.
Barnmorskan hade icke funnits i sitt hem, kyrkoherden hade gått till en sjuk långt borta, i Rödbärgen, doktorn var i Hospitalet men påträffades snart och kom genast.
Emellertid, då han anlände var det svåra öfverståndet och Lina som aldrig förr varit med om något sådant hade ensam fått hjelpa sin syster. .
Hon hade varit nära att förtvifla öfver sin okunnighet om en af de saker som i en kvinnas lif vore vigtigast att lära, — — den första nödhjelp i ett fall som detta, men hennes vana vid sjuksängen och hennes jemna kallblodighet och sjelfbehärrskning kommo henne till hjelp — — och när Collin steg in i rummet stod Lina där med sin lilla systerdotter i armarne efter att ha egnat modren den hjelp hon kunnat.
Doktorn bragte reda och ordning i allt, fick Lisett att göra under och använde bondkvinnan i köket till hvad hon kunde göra, så att badvattnet och kläderna snart nog kommo in…