Den sjuka var nu befriad från smärtorna och låg i dvala, skött och omhuldad på bästa vis.
Hon hade för en stund glömt allt och hvilade drömlös och utan känsla.
Ändtligen kom barnmorskan, beskeftig och vigtig — — hon hade svårt att låta bli visa sin förargelse öfver att hon försummat det vigtigaste.
Hon började göra ursägter för doktorn, men han lugnade henne, och försäkrade att allt var så bra det kunde… frun hade ju fallit, och katastrofen hade därför något framskyndats…. fröken Lina hade förresten gifvit frun en utmärkt hjelp, och sedan med honom undangjort en hop svårt arbete, nu kunde fru Block se till barnet, ge det en smula sockervatten, och så gå in till pastorskan.
Med en häpen blick tittade fru Block till Lina, och gick.
Doktorn följde denna blick och kom sig på en stund icke för att flytta sina ögon ifrån henne, Linas gestalt och hela personlighet hade ännu för honom ett stort behag.
Han smålog så godmodigt. "Kära Lina", sade han, "nu ha vi två hjelpts åt som ett par goda kamrater, utan allt falskt pjunk eller tvekan från din sida. Du ska’ ha tack Lina — — visserligen är du en kvinna efter mitt tycke. Så god och så! — Ja, du är stor, Lina — — — det är ordet".
"Smickra mig inte", log hon medan där smög henne en tår i ögat som skymde blicken, "hvem som helst skulle ha gjort detsamma".
"Nej, ingen".
"Jo, hvem som helst. Sådana äro vi alla, när det är allvar. Det är bara när vi tagas på det orätta sättet som vi visa oss så pjunkiga. Men när man tar oss riktigt, kunna vi nog"…