"Oförbätterliga idealist", mumlade doktorn. "Om det bara fanns flere af den sorten. Hör", tillade han hårdare, "hör Lina, tänker du gifta dig?"
Lina såg upp.
"Jag, jag, hvad menar doktorn, fyratio år, jag?"
"Jaså, du är så gammal… det trodde jag inte. Du ser så ung ut. Din kropp är så rank och stark, och du är graciös som en ung kvinna".
"I mitt ansigte läser man mitt lifs historia, så mycken gråt, så många onyttiga streck och märken efter tårar".
"Ja visst ja, det är rätt! Du är inte ung, Lina". Doktorn såg alitjemt på henne, "det jag känner för dig ar också ingenting som har med åldern att göra".
Och han steg tungt och långsamt upp från stolen och gick emot kyrkoherden som i detsamma kom in.
Lämmenen var alldeles blek. Han flämtade ångestfullt och frågade ifrigt doktorn efter Lubas hälsa. Han hade fått veta det först nu, i detta ögonblick, af madamen han mötte i trappan.
Doktorn afgaf sin bulletin, — allt var så bra det kunde, både med mor och barn.
Så gick lian, och lofvade att om par timmar återkomma.