Det blef nu Linas tur att berätta om allt. Om fallet, den sjukas korta men svåra kamp, barnets födelse och minuterna som följde.
Han fick veta allt, utom orsaken, och ville genast in att se till Luba.
Nej, det fick han icke, hon skulle ej störas, doktorn hade förbjudit det… också barnet sof.
Kyrkoherden rusade ut i köket, han skulle riktigt leksa upp Lisett, att tänka sig att hon ej bättre kunde passa på, utan lät frun gå falla.
I köket var stor oro, det sprangs af och an, kitteln kokade, en massa baljor, fat och ämbar stodo på golfvet, Lisett stod och sköljde, med ärmarne högt uppvikna, hon såg knappt upp när kyrkoherden steg in.
Förbluffad blef han stående.
På en stol, vid dörren, satt med sin korg på armen den fremmande bondkvinnan, färdig påklädd, lugn uti allt detta bråk, stilla och väntande som om hon satt i sin tredjeklass kupé medan tåget gick i ilfart framåt med henne.
Hon steg makligt upp då hon såg Lämmenen och stirrade halft slugt och halft enfaldigt på honom.
"Det är jag", sade hon, "inte kunde jag veta han var gift inte. Hustrun därinne fick slag när hon fick höra hvem jag var, och ramla i golfvet när jag talte om vår pojke som är död nu och begratven.
"Han behöfver inte se så arg ut, pigmännskorna förstå int' ett ord af hvad jag säger. Ska' det förresten vara rätt, att vara Herrans tjenare och gifta sig med en annan när man lofvat en".