Kyrkoherden tog henne omildt i akseln och visade henne vägen ut…
Han följde efter, talade med henne under några minuter i förstugan, och så gick hon med sin korg.
Man såg henne aldrig mer i prestgården.
Natten kom.
Kyrkoherden satt timtal med sin lilla dotter, han kunde ej se sig mätt på detta lilla, späda väsen som lefde och andades, som öppnade och slöt sina dunkla, underliga ögon och som var svept i spetsar och hvita mjuka yllen likt en docka. Att detta var en människa, och hans egen!
Han ville dock se Luba, och bad doktorn så länge att han slutligen lofvade.
"Men försigtigt, ytterst försigtigt".
Lina underrättade sin svåger om att Luba gråtit hela natten — — — också nu på morgonen var hon förtviflad. Visst en nervös öfverretning, det var en olycka med detta fall.
Man öppnade ändtligen sängkammardörrn och kyrkoherden gick in.
Luba slumrade. Hennes magra hand plockade sakta på täcket, hennes läppar voro hårdt pressade mot hvarann.