Han gick närmare, satte sig sakta på stolen och tryckte en kyss på hennes hand.
Luba spratt upp och vaknade. Hon såg på honom ett ögonblick.
"Gå ut", sade hon, "gå bort! Jag vill inte se dig! Gå till henne som var din hustru förr än jag. Gå!!"
"Men Luba, Luba, hvad tänker du på, förifra dig inte, mitt hjärtas älskade, förlåt mig, jag har ju intet så fasligt ondt gjort, men förlåt mig ändå! Se på mig, Luba, Luba!"
Men hon vände sig häftigt om, satte sig sedan upp i sängen, begynte att fäkta med armarne och ropa efter Lina.
Förskräckt drog Lämmenen sig tillbaka, och lät sin svägerska komma in… barnmorskan skyndade till, man hade svårt att åter lugna den sjuka, och först sedan dropparne hunnit värka blef hon stilla.
Det tredje dygnet kom och den sjuka blef oroligare. Hon gret och vände sig, ville icke se sin man, och icke barnet, blef skrämd för minsta ljud och hade långa skof af ångest.
Doktor Collin såg allvarlig ut. På fjärde dygnet var febern där, och med en af sina kolleger konsulterade han länge och väl innan han ansåg sig böra tala vid mannen.
"Det är en obehaglig historia, herr kyrkoherde", sade han. "Er hustru är något eksentrisk, hon har tagit skada af — det hon upplofvat de sista dagarne, och — det är febern".
"Naturligtvis smitta", sade kyrkoherden, "naturligtvis ifrån hospitalet! Det är förfärligt".