"Det är icke smitta! Hvarken jag eller Thorin ha någon feberpatient. Nej, men pastorskan bar blifvit upprörd, har retat upp sig, rört sig, hon kunde ju inte ligga stilla ett ögonblick. Vi få vara beredda på allt. Adjö!"
På natten yrade hon ännu värre. Lämmenen gick af och an i sitt rum, i sina tankar. Han kunde ända dit höra hur hon än skrek och bannade, och än bad om sin Kristusbild, sin brudgum, sin käre, sin enda.
Lina förde barnet till henne, men hon ville ej se det, ej veta af det.
"Det är inte mitt", ropade hon, "det är den andras, det är inte mitt Jag är ju helig — jag har icke någon annan än min Kristus här, och jag vill inte heller ha någon.
"Åh hvad han ljög, Lina, ljög mig full med vackra osanningar. Han är skenhelig, Lina, vill du veta allt hvad han sade. Böj ned dig hit, och hör, men jag måste hviska, det är sådana ord som måste hviskas. Kom Lina".
Lina förmanade henne, försökte trösta, försökte föreställa henne hur orätt hon talade, hur ofördragsam, hur okristlig hon var. Förgäfves, den sjuka hörde henne ej.
Och i ångest bad Lina Gud om de rätta orden för att kunna tala med systern, bad om hjelp af den som allena förmår hjelpa.
I sitt rum gick Lämmenen alltjemt af och an… ibland stannade han och lyssnade.
"Lina", ropade den sjuka, "Lina, jag vill gärna tro ännu, men jag kan icke. Det är ju en bild dendär du gifvit mig, men jag vill inte se honom heller. Efter han kan se så mycket ondt i världen, och inte hjelper. Efter han lät mig bli sviken i min tro och min kärlek. Hvad är det med alltsammans? Former och former. Det är stöpt i ett, och det som inte är af fabriket, det duger inte. Hvarför sade han allt det, Lina, hvarför ljög han? Det var det konventionella, man måste ju — var det?
"Han skulle ha sagt: jag är en usel syndig människa, en lögnare och hycklare, han skulle ha bekännt allt".