"Du skall förlåta", hviskade Lina, "vi äro ju alla syndare!"
"Han lät mig tro att han var helig", suckade Luba, "jag kan ej förlåta.
Lina, hvarför all denna skrymtan?"
Barnmorskan kom in och sade att doktorn var der — och bad att först få tala med fröken.
Luba gret alltjemt högt. I oupphörlig ångest kastade hon sig af och an, het så hon brände.
"Det är inte tron allena", sade hon plötsligt, "icke tron och alla orden! Jag menar att det är gärningarna som visa trons halt. Det är rättfärdigheten, icke bekännelsen. Alla de andra äro skenkristna, äro orena andar.
"Lina, Lina, du är den enda som får stå inför Guds ansigte".
Hennes röst förmildrades och hon suckade blidt och nästan fromt: "Lina,
Lina — du rena jungfru, du heliga martyr, du allena, du allena".
Doktorn gick in och skakade sorgset på hufvudet. I denna natt skulle den slutliga krisen inträffa.
Sjelf gaf han henne dropparne, de lugnade litet, och snart sof hon, men sömnen var orolig och febern alltjemt lika våldsam.
I samma ögonblick Luba slöt ögonen inträdde Lämmenen blek och högtidlig, med ögonen halfslutna som gick han i sömnen.