Hans eljes flegmatiska väsen var nu förvandladt, han var ytterligt uppskakad, men hade påtvungit sig en mask af lugn andakt, hans blick sken som förklarad.
Han knäppte ihop händerna, höjde ögonen och bad ohörbart med läppar som rördes liksom den gången då Luba steg upp efter så många års stillaliggande.
Doktorn iakttog honom med en viss misstro, och satte sig vid fönstret, färdig att försvara den sjuka om det behöfdes. Med trumpen min betraktade han mannen, osäker hvad som skulle komma.
Lämmenen gick till sängen, sträckte händerna mot den sjuka och började tala. Han fann samma egendomligt vackra tonfall som förr, samma allvarsaccenter, samma manande, innerliga, mystiskt lockande uttryck.
"Och Han som engång gjorde ett under med dig", slutade han, "Han skall också göra det nu! Han skall frälsa dig ifrån döden, ty han hör böner då de bedjas med det rätta sinnelaget! Han räddar dig, jo, Han räddar dig, i denna stund, i detta nu, inför denna ringa församling, för sin tjenares bön, för sin tjenares ödmjuka, brinnande bön. Herre! rädda henne, jag släpper dig ej!"
Luba halfvaknade, hon såg sig förvirrad omkring men kröp straks skrämd tillbaka, drog sig så nära hon kunde mot väggen, och ref täcket upp så det kom henne ända till ögonen.
Bakom henne, med händerna framsträckta stod pastorn lutad öfver sängen, klädd i sin långa, svarta kaftan hvilken rasslade under hans häftiga andedrag.
Hans mun mumlade ohörbara ord, hans bröst häfde sig, han såg ut som hans besvärjelsers kraft värkligen skulle haft magt att väcka en död till lif.
Luba stack förskrämdt och häftigt fram sitt hufvud från täcket, spärrade ögonen vildt upp och såg med ett uttryck af största fasa på sin man.
"Se, se, där är han igen", skrek hon, "demonen från min barndom! Där står han och lockar, och ber! Du vill ha mig, du onda ande, vill ha mig att lefva i synd med dig! Det vill du. Och du hycklar och förställer dig och kallar dig helig, du orene. Och du frestar mitt blod, — du ber och du lockar! Men jag hör inte, jag kommer aldrig. Jag vill ej. Jag tror icke nu mera, du har förstört det för mig, allt. Nej — nej, jag tror icke".