Hon borrade igen sitt hufvud djupt i kudden och skakade som af häftigaste frossa.
Det arbetade i hennes bröst, rosslade i djupa andedrag, allt tyngre och tyngre.
Doktorn sprang till, Lina också — kyrkoherden sjönk ned på stolen, han snyftade som ett barn där han satt hjelplös och ensam.
Natten förgick långsamt. Det var en snötung vinterhimmel utan stjärnor, så svart som om aldrig mer en morgon skulle randas.
Men den kom, kom med morgonrodnad och klart väder. Solen steg upp, sken matt och magtlös genom de täta lakanen för fönstren i sängkammaren och kastade ett svagt ljus på den döda, hvars ansigte nu log i en frid som om hennes sista tanke ej varit afsky för demonen, men en tacksam tillbakablick på ett harmoniskt lif.