Luba lärde fort hvad hon ville lära, och långsamt eller alls icke det hon ej hade lust för.
Hvarför skulle man pina henne, postdirektörn hade aktning för den personliga friheten och såg mellan fingrarne med sin älsklings små oregelmässigheter. Hon fick syssla med hvad hon ville och var förtjust i att få följa med på sin älskade Huldas hemliga kärleksmöten.
Ty Hulda hade en älskare. Hon hade möten vintern om i det då ödsliga, drifuppfylda Kajsaniemi, och framför dem på vägar och stigar gick lilla Luba, vadande i snön, en lifvakt på samma gång som ett förklä. Och på sitt tolfte år kom den lilla således att bli invigd i en hel hop af en hemlig kärleks mysterier och retelser.
Hon blef Huldas förtrogna och deltog i hennes intriger så villigt och sä hänfördt som hade det gällt henne sjelf. Hon förde fram bref och kyssar, och då Hulda ibland blef borta alltför länge, var det Luba som hjelpte henne att dölja detta för de andra.
Men, slutligen fick Luba sin första sorg. Fröken Ort skulle bort, hon hade fått ett ordentligt friaranbud af en gammal fabrikant och som hon hade skäl därtill lämnade hon sin älskare och gifte sig tredje lysningsdagen med fabrikanten. Under två år hade Luba nu varit utan någon förtrogen, ensam, sluten gentemot systrarne, sysselsatt med sina romanböcker, sina poesier och skrifningar.
Hvad hon älskade Heinrich Heines kärleksversor!
Det var en skald för henne!
Skriftskoletiden lofvade att värka en stor förändring. Luba var under ett par månader from som ett lam, hade några veckor syster Lina till förtrogna, gjorde de bästa löften, gret och drog sina lockar raka under nätet.
Men så kom det åter ett omslag. Vintern och balerna frestade henne starkt, romanerna hjelpte till, och nu… gick hon och väntade.
Det blef vår, och midsommar kom.