Den underfulla sommarn! Luba njöt af dagens varma sol, hon gick längs strandstigen, hörde på vattnets skvalp då det steg och föll, lyssnade till det sakta suset i löfträden, lät sommarvinden sjunga för sig.
Hon plockade blommorna vid vägen, gjorde små buketter och kastade dem i sjön.
Hon smålog som skulle hon gifvit dem till en vän. Hennes förtrogna, vågorna, skulle kanske bära dem till någon som förstod deras språk, någon som hon hade kär.
Mod den flygande svalan sände hon en hälsning i samma riktning.
Så vek hon af inåt skogen. Där, djupt inne på det mörkaste stället, så långt från hemmet, att ingen kunde höra henne, där sjöng hon med sin osäkra och vibrerande sopranstämma några inspirerade kärlekssånger till träden, till klipporna, till molnen… de förstodo ju henne alla och skulle helt visst föra hennes suckan vidare till den den var ämnad.
Men till hvem?
Ännu var hennes kärlek utan ett bestämdt föremål. Hon tänkte sig den ena och den andra, men kunde ej få klart för sig hvem hon borde välja. Af de män hon kände var egentligen ingen rätt antaglig till ideal, och ett ideal ville hon ha.
Helst en hjelte, men det var så ondt om de riktigt äkta.
Om det bara fanns en grefve. Eller i nödfall en baron, en smula blek och aristokratisk.
Dem hon kände voro mer borgerliga, mer prosaiska och vanliga än hon egenteligen velat.