Men dem hon hade, voro väl åtminstone värkliga friare? De utmärkte henne alla, suckade ibland betydelsefullt och följde henne som skuggor.
I denna stund ångrade hon att hon oftast varit så hård och kall mot sina beundrare. Det ena ögonblicket hade hon varit som is, spelat blind och döf och retat feber på dem med sina nycker.
Men det andra hade hon tröstat dem med en liten blick full af eld och ett mildt leende.
I dag längtade hon efter någon af dem, hon visste egentligen ej hvem hon helst ville se. Bara det var någon, en lefvande värklighet. Nu under sommarsolens klara ljus voro hennes vinterfantasier alls ej tilltalande.
Drömbilderna utan märg och ben måste försvinna, och i deras ställe ville hon ha någonting af kött och blod.
Nu begaf hon sig hemåt.
Lina stod ute i bersån och dukade middagsbordet. Det var någonting nervöst med Lina i dag. Hennes eljes så släta hår stod om henne som om det velat emancipera sig på allvar och det hade kommit något pinadt och retligt öfver hennes eljes så veka uppsyn.
Då Luba kom, log hon dock åter ömt och nickade till henne.
"Det är godt du kom, barn", sade hon, "gå till pappa — han är inte rätt nöjd i dag".
"Hvad har det varit nu igen", frågade Luba.