"Det förstår du inte — — du är ju så ung än".
"Men jag vill veta det". Luba tog häftigt vid sig och gick Lina rakt in på lifvet.
"Du förstår det inte, lilla syster, och du bör inte fråga mer. Hvad du kan få veta är att vi, Anna och jag, ha — klandrat pappa för någonting, som vi ansågo oss böra klandra honom för!" Det tvingades fram med många pauser.
"Ni, klandra pappa? Hvarför?"
"Ja, du gör stora ögon! Men ser du, vi ä' ju gamla, och" — Lina log mellan de frambrytande tårarne, "och pappa är ju ung".
Luba stod och stirrade på systern utan att förstå. Lina vek servietterna, krusade saltet och sockret, skar bröd och rörde sig med en oro som var henne alldeles olik.
"Men hur våga ni moralisera pappa, han har väl inte gjort något så illa heller? Han har väl sin frihet?"
"Jag vet inte hur det kom", svarade Lina liksom för sig sjelf. "Förresten sade vi inte så mycket — — jag bara gret. Och då han frågade, svarade jag, det var allt".
"Och Anna, hur tog hon det?"
"Anna sade ut hvad hon tänkte, hon, nu som alltid. Du vet att hon icke krusar. Och nu sitter hon i kökskammarn och gråter sin tur".