"Om jag bara visste hvad det är! Söta Lina lilla berätta! Du är så snäll om du talar om!"
"Jag kan inte, jag kan inte". Lina suckade och hennes blå ögon fylldes ånyo med tårar. "Herrar ha så underliga åsigter om rätt och orätt, ser du. Vi fruntimmer tänka helt annorlunda, och för oss kan synden aldrig vara rätt".
"Synden! Men nog vet väl pappa hvad som är synd? Den kan han väl aldrig göra?"
"Åh nej, just inte. Men — ser du, hvad som är synd för oss kvinnor är inte synd för herrar, menar pappa, och det är därför jag gråter".
"Står det i bibeln och i lagen om de olika sorternas synd! Blir inte en herre straffad om han stjäl?"
"Jo, min söta Luba, om han stjäl något litet som han behöfver alldeles nödvändigt. Men om han stjäl något stort som han inte behöfver, då"…
Lina knyckte på nacken och såg världsföraktande ut. Men så suckade hon igen och klappade lilla syster på kind.
"Det där förstår du inte! Pappa har dessutom inte stulit. Det är ingenting. Vi ä' bara ena riktiga myggsilare vi båda, Anna och jag. Gå nu in till pappa, du vet, vi får herrar till middagen, och tills dess måste vi ha honom glad".
"Hvilka fremmande?"
"Häradshöfding Ekholm, och kusin Alfred och så — så tror jag doktor
Collin med".