"Så roligt!" Luba skyndade sig bort, klädde på sig sin hvita söndagsklädning, kammade håret vackert upp och fäste en röd bandrosett midt i.
Så sprang hon till fadren.
Han satt och rökte vid sin tidning. Hans alltid något röda och skinande ansigte flammade i dag litet mer än vanligt och hans bruna, lifliga och stickande ögon voro röda i kanterna.
Med en vänlig nick steg han upp och kysste dottern midt på munnen.
"Så vacker du är", sade han och drog henne ned i knät, "luften här ute på landet bekommer dig utmärkt!"
"Hvad har det varit här medan jag var ute", frågade Luba och strök honom om mustascherna, "systrarne äro så upprörda. Hvad har du nu igen gjort för ondt, lilla stackars, älskade pappa min?"
Hon vred hans starkt gråsprängda mustascher uppåt och spetsade sina läppar till en ny kyss.
Postdirektörn blåste bort några damkorn från sin rockärm och skrufvade sedan om piphufvudet som inte satt riktigt väl.
"Bara dumheter", sade han. "Dina systrar äro ena gamla moralmostrar. Di ä' af den heliga sorten, och ha inte blod i kroppen. Di ä' englar, och så fördöma di oss som ä' människor!"
"Ar det sannt pappa, att det orätta inte är orätt för herrar?"