"Jag vågar aldrig se upp, jag ligger alltid med nästan slutna ögon, och jag tror att om jag vände mig om och såg, så…
"Så, hvad då?"
"Så skulle jag — — nej, jag säger inte".
"Vakna", proponerade doktorn.
Luba såg ned. Doktorn frågade om igen. Hon teg alltjemt. Han tryckte sakta hennes arm, liksom för att bedja henne omtala allt.
Hon skälfde till, som om hon fått en elektrisk stöt. Ömt tryckte hon sig till honom och hennes darrande, ungdomliga gestalt slöt sig mot hans. Hon märkte inte hans något generade min, med en blick höjde hon mot honom sitt ansigte, men han såg det icke. Någon kom emot dem, och störde dem.
"Syster Luba, skynda dig, liten!" Det var Lina som sprang emot dem, "det är kallt och du är för tunnt klädd!" Hon tog med våld Lubas arm, svepte henne i en schal, — och så var illusionen slut.
Luba var förtviflad. Hon hade minst af allt önskat ett sådant afbrott. Hon ville älskas! Hon ville älska! Den vackre, unge doktorn blef i hast idealet, hvad som fattades honom i verkligheten ersatte hennes fantasi, och hon tyckte i denna stund att hon älskade honom passioneradt! Honom och honom allena! Fullt, af varmaste hänförelse! Honom allena.
Hon gick så helt upp i denna plötsligt stark blefna känsla, i denna eksalterade stämning, att hon liksom glömde hela världen.
Och detta, det kom med ens — som efter en sydländsk natt en soluppgång, hennes förra oro och längtan var blott morgonrodnaden som bebådade solens ankomst.