Och den var kommen! Hennes lifs sol var uppgången! Nu i denna aftonstund, i detta samma, ljufva ögonblick.
Hon hade ännu en brinnande längtan, den att få ett annat väsen att uppgå lika helt som hon sjelf i detta ena och enda.
Och där gick Lina emellan dem, kall, hvardaglig och prosaisk.
Det var en plåga som nästan kvalde henne.
Att bli hindrad just nu. I det ögonblick hon var lyckan så nära. I sjelfva den stund hennes läppar brände af lust att få nalkas hans.
Luba såg förstulet på sin syster. Gick hon icke där och rodnade så det väl kunde märkas så skymt det var, och doktorn hviskade något i hennes öra liksom var de henne — han höll kär.
Det stack Luba i hjärtat. Nej, det måste vara ett misstag. Han ville kanske öfvertala henne att gå sin väg. Men Lina gick ej.
Snart vore de hemma, men doktorn lemnade ej Lina ur sigte. Han hjelpte henne med ordnandet af de evig servietterna som skulle brytas i de mest konstiga figurer, och i hvilket Lina var mästarinna.
Blott engång såg han till Luba och då med en nästan ömkande, undrande blick.
Luba återhöll med möda sina tårar. Hvad var det mellan Lina och doktorn, hvarför sprang han så där ikring henne hvartän hon gick? Luba hade aldrig lagt märke därtill förut.