På ena sidan sofvo systrarne som om det ingen glädje fanns i världen, sä tungt och dumt. De gamla skåpen, ingen under att de, som aldrig varit unga, sofvo bort allting.
Det var annat med henne som bara var aderton år och ändtligen fått börja lefva!
Hur hon njöt af att dansa! Att såsom nyss få sväfva omkring i värme, i ljus och under döfvande musik! Att få fladdra som en fjäril, iklädd lätta kläder, från den en» till den andra, tryckt af starka armar, smickrad af leende människor, och allt detta efter toner, i böljor, med klappande hjärta och blodet i svallning.
Så härligt!
Att pappa också kunde afbryta alltsammans midt i det roligaste, klockan var ju då knappt två. Just i det allra bästa, när hon dansade med doktorn, och var så glad och lycklig som i himlen.
Hur tråkigt att allting måste afbrytas just då man riktigt var i farten!
Nej, hon skulle fortsätta dansen i drömmen, lemna sig i hans armar, så kunde de valsa hur länge som helst. Det var då väl att man åtminstone fick tänka sig vidare, eftersom det var förbjudet i värkligheten.
Nu ville hon njuta.
Hon hade i hand en liten näsduk, starkt parfymerad och hopskrynklad som en boll. Den hade hon fällt i kotiljongen och så hade han tagit upp den och fört den till sina läppar.
Där fanns ännu kvar en liten doft af likör och cigarr.