Hon tryckte näsduken mot sitt ansigte och höll andan. O! att den kunde tala.
Hvad tänkte han på då han gaf henne den tillbaka? Månne på det som hon?
Månne han var så glad, så öm som hon?
Hon ville alls inte sofva, utan hellre drömma vaken. Så ensam hon dock var — så utan en förtrogen att tala med! Om hon bara haft en jemnårig, men hon hade ju ingen.
Modren var död för längesen, henne mindes hon ej mer.
Och systrarne, de voro ju gamla, tjugufyra år, och tjugufem, dem kunde man naturligtvis knappt räkna för medmänniskor.
Det skulle då möjligen varit fadren. Han var lefnadsglad! Det var på honom hon bråddes. Hans vackra drag, hans figur, hans varma blod.
Och han hade hjärta!
Men de gamla, hvad hade de? Huslighets själar, moralkakssinnen, det var allt.
Hur de förmanat henne för den här usla picknicken! Hon skulle vara försigtig med herrarne, inte skratta för mycket, inte låta kurtisera sig för mycket; som om man rådde för att folk tyckte om en!
Syster Anna var alldeles fatal, när hon förmanade. Och syster Lina odräglig, när hon bad henne vara "fin, tillbakadragen, men ändå naturlig!"