Nu var Lina så öfversvällande lycklig att hon nästan icke kunde tänka. Hon gick upp i en stämning af stilla och djup känsla, hon hade velat ge sitt lif i denna samma stund för den älskade som hon nu tillhörde. Och hon trodde att intet i världen skulle kunna förmå henne att älska honom mindre!
Hur skönt dock lifvet var! Och allt skönare skulle det blifva. Hon skulle lära allt för att vara honom till behag! Och hennes oändliga tacksamhet skulle ge henne förmåga att förvandla hans lif till idel glädje.
Hon som tänkt att alltid bli hemma som Lubas uppfostrarinna, och fadrens sällskap, hur skulle det gå därmed?
Nå, det var ingen fara, Anna skulle ju alltid bli kvar.
Sakta klädde hon af sig sin enkla och omoderna sommardrägt, och hängde den med en liten öm smekning på hangaren.
I den där fula kattunsklädningen hade han blifvit intagen i henne, och tagit henne kring lifvet! Som om den varit ett lefvando väsen strök hon sakta till rätta alla skrynklorna på kjolen och jemkade med blid tankspriddhet veck och skrynklor.
Med ens hörde hon en snyftning och så ännu en. Nu var det intet misstag mer, det var Luba som gret, Luba som suckade och stönade inne i sitt rum, stackars Lnba som ensam låg och led därinne medan hon' i sin stora egoism bara tänkte på sig sjelf.
Fort kastade hon en nattröja öfver akslarna och sprang in till systern.
Hvad kunde det vara?
Men — dörren var reglad inifrån.