Lina bönföll så vackert hon kunde, men Luba öppnade icke. Hon svarade icke ett ord, och systern kunde endast på de afbrutna och undertryckta snyftningarne höra att hon ännu fanns därinne.
Lina som nyss varit öfverspändt glad rördes så djupt af den älskade systerns tårar att hon var nära att förlora sin sjelfbeherrskning. Och efter att i en kvarts timme ha stått utanför som en förbrytare, fick hon slutligen komma in.
De båda systrarne förstodo hvarann i början alls icke. Med smekningar och ömma ord, hvilket för Luba var hvardagsmat, kom Lina ingenstädes. Luba gret och snyftade så hejdlöst att hon icke kunde tala, och låg en lång stund på knä framför sin säng med ansigtet gömt i sina händer.
Men ändtligen fick Lina henne en smula lugnad. Och hon kastade sig om systerns hals, klagande och alltjemt högst upprörd.
"Om du bara visste, Lina", snyftade hon, "hur högt jag älskar honom! Och jag kan inte lefva utan honom, jag måste gråta, och jag är så förtviflad att jag kunde förstöra mig, för att han var så underligt kall mot mig hela afton".
Lina anade icke hvem hon menade, och trodde att systern möjligen sjuknat in och nu talade i feberyrsel. Hon smekte henne, baddade hennes tinningar med vatten och tvang henne att dricka litet.
"Du vet inte hvad det är att älska", fortsatte Luba, "du som är äldre nu! Jag har pappas eldiga natur, det har jag, nu känner jag det riktigt! Jag har alltid haft så varma känslor, jag kan inte rå för mitt sydländska blod, och du kan aldrig, aldrig förstå mig".
"Kanske bättre än du tror", hviskade Lina, och ömsade kompressen på systerns panna.
"Ja men — kärleken förstår du inte", envisades Luba, "och du har inga frestelser heller!"
"Frestelser, såg inte ett så styggt ord, lilla syster, du menar kanske anfäktelser".