"Nej jag säger frestelser, efter pappa sade frestelser! Ni tror inte att vi unga flickor kunna ha frestelser, men vi ha det, och jag har, och jag är olycklig öfver att han leker med mig, och att han, fast han älskar mig, är sådan som han var i afton".
Lina tryckte systerns hand.
"Har du älskat honom länge?" frågade hon.
"Jo", svarade Luba, "men inte riktigt afgjordt. Det var först i dag jag märkte att det var allvar. Men jag har länge kännt att jag måste bli förlofvad med honom, eljes skulle jag bli olycklig".
"Han älskar dig säkert", tröstade Lina, "han såg så betagen ut, borta vid berget".
"Och det var han också", pratade Luba, "han var så förtjust i mig då! när han tog mig kring lifvet då vi ginge nedför och kommo till klyftan, och tryckte mig, och såg på mig! Åh det var så mycket i den blicken! Lina, Lina, jag vet att han älskar mig, och ändå kunde han sedan vara sådan — springa efter dig, och låtsa som jag ej fanns".
"Luba, hvem menar du?" Lina steg upp och betraktade med vildt uppspärrade ögon sin syster. "Menar du inte häradshöfdingen — jo, du menar ju honom, — eller Alfred, säg?"
"Oh; Nej!" — Luba fick ett litet otåligt tonfall i rösten, "jag menar naturligtvis Collin, Arthur, hvem eljes? Det är ju han som liknar min drömbild, honom jag älskar, och jag vet att jag dör om jag inte får honom, för jag är så, så, så olycklig eljes".
Och trottsigt kastade hon sitt hufvud tillbaka och gret på ett eget utmanande sätt.
Men Lina stod som hade hon fått ett slag i ansigtet.