Hon sjönk ned på en stol, alldeles tillintetgjord. Detta barn som hon höll af som sitt eget, som varit hennes afgud, föremålet för alla hennes omsorger, nu hade hon således förorsakat henne den största sorg.
Hon hade beröfvat henne hennes första kärlek, bedragit henne, krossat henne.
Lina som eljes var så lugn och förståndig, tog detta från en oresonlig sida, och på ett eksentriskt sätt, det föll henne inte ett ögonblick in att icke Luba hade alla fördelarne på sin sida. Naturligtvis skulle Luba som var så ung och söt ha större rättigheter än hon, isynnerhet som Luba älskade honom med så mycket större glöd och hängifvenhet än hon sjelf. Han hade alltså länge varit Lubas "drömbild" medan han för henne blott varit en god vän, en vän som hon höll kär, men lugnt, på sitt eget stilla, innerliga vis.
Hon kunde aldrig ett ögonblick tro att han, då han fick höra att Luba älskade honom, att han möjligen ändå skulle välja henne, den gamla, den obetydliga!
Och hon ansåg sin sak förlorad utan att våga en strid.
Den som haft orätt var naturligtvis hon som kunnat en stund inbilla sig att hon skulle kunnat draga en af lifvets stora lotter.
Stämningarna jagade henne som i en parforcejagt. Ett ögonblick tyckte hon sig hata denna syster som alltid varit hennes tyrann, och det nästa trodde hon sig sjelf vara den förorättande, inkräktarn, den oberättigade.
Och påföljande stund bragte henne aningen om en pligt, den tyngsta af alla, försakelsens. Hon kände att hon måste upptaga martyrkronan, och efter det första upproriska motståndet, kom det öfver henne en flägt af martyrens heliga frid. Hon trodde sig förstå att hon måste kämpa ut sin kamp allena, och att segern, ett tillfredsstäldt samvete, skulle bli hennes belöning.
Luba låg och snyftade, alltjemt ytterst upprörd, Lina stod och såg ned, med händerna hopknäppta öfver bröstet, och de nyss så lefnadsgladt strålande ögonen, matta och slöa.
"Du skall få honom, Luba", hviskade hon, "han kommer nog att älska dig, och — — han vill kanske gifta sig snart".