Luba reste sig upp, torkade tårarne med nattröjsärmen och log, medan ögonen åter antogo sitt vanliga uttryck:
"Jag vet inte, om jag tar honom straks du", sade hon, halft bittert och halft ömt, "jag vet inte om jag vill gifta mig. I alla fall — — vill jag inte bli gift som mamma! Jag vill inte ha otrefligt. Jag vill ha roligt hela tiden, som pappa".
Lina beklagade sig tankspridd öfver Lubas orimligheter, men den lilla fortsatte:
"För jag har helt andra åsigter än ni andra, jag vill, vill bara älska!" Och hon bröt samtalet midt i tu, i det hon plötsligen bad Lina gå till sig, nu skulle de sofva. Nu var hon glad igen!
Så kysste hon sin "gamla" på kinden, vårdslöst, helt en passant, och skuffade henne sedan skämtande bort, ut från dörren.
"Jag skall sätta opp papilljotter", sade hon, "och så drömma om min vän! Godnatt med dig, du är en raring! en liten söt, ful gamling; godnatt med dig"!
Lina gick, och väl inne i rummet kastade hon sig i sin tur på golfvet framför sängen, och vände sig i bön till den Gud hon trodde skulle finna behag i hennes offer.
Och hon aflade sitt nunnelöfte med mera allvar än någon klostermö från Lubas romaner. Med en sjelfgjord martyrs hela samvetsfrid somnade hon, med det lilla slitna nya testamentet ännu i händerna.
Och alltjemt sken månen lika klar öfver Rönnskärs fjärden.