Postdirektörn hade blifvit än mer ojemn till lynnet än förr — han var periodiskt helt melankolisk och kunde då ha märkvärdiga skof af melodramatiska utbrott.
Och efter en sådan tid följde alltid en annan då han var af helt motsatt lynne.
Nu under flyttningen höll han sig helst ifrån allt skräpet, vistades mycket på "Kapellet", läste sina tidningar, rökte sin lilla cigarr, och drack sin oskyldiga toddy — — där glömde han icke sällan melankolin, och drömde sig ung och säll i små harmlösa samtal med Alin, den pikanta uppasserskan med de glada ögonen och pannlockarne ända ned på näsan.
Här hade han kommit att tänka på att det alldeles ickw var tid för honom att nu allaredan renoncera på lifsglädjen och bli gammal. Hvarför skulle han det? Var han ej en man i sina bästa är, ståtlig, vacker och ungdomlig?
Bara hålla sig rank och rak. Vårda sig med en viss noggrannhet, liten smul svart kosmetique, en god frisör — — barberaren skulle få en dusör om han ville göra sig möda med honom.
Också i sitt sätt att vara kunde man. Röra sig elegant — — sitta med spänstighet, tala med ungdomlig lätthet, låta orden flyta ledigt.
Man skulle bara inte sjelf göra sig gammal så tänkte ingen annan därpå.
Och han fick en stor, nyvaknad lust att vara med, och vara "som folk". Vaka med de andra, äta med dem och dricka med dem, gå med på allt, och into knussla.
Emellertid sökte han ej upp de fordna kamraterna, och de sågo honom aldrig. De voro gamla de, stadgade familjefäder, dumme, ensidige män, martyrer för grälande och fordrande hustrur, hycklande en viss anständighet, som de dock ej höllo för stramt på om de bara frestades som han.
Han fick dock en hop nya vänner, någre bonvivanter som kommo och foro och ständigt lefde lika gladt och sorglöst.