Han försökte ändtligen en vacker och varm augustidag öfvertala henne att stiga upp en smula och ligga på täcket.
Men hon ville icke. Hon var fullkomligt apatisk, intet kunde väcka henne ur det tillstånd af slöhet hon kommit i.
Man skaffade en stor bärstol för att få henne buren ut på verandan.
Hon nekade bestämdt.
Dagarne gingo. Luba lät sig af intet förmås att röra på sig. Sköterskan gjorde hvad hon kunde, läkarn både hotade och bad, fadren lofvade henne de omöjligaste saker bara hon ville försöka resa sig en smula, bara med en fot, — en fot utom sängen.
Omöjligt. Luba såg på dem med sina stora, oklara ögon och skakade på hufvudet. Nej, hon orkade icke.
Till första September skulle man flytta in till staden, men icke mer till det gamla, vackra hemmet vid boulevarden, utan bort, långt bort till en liten, billig lägenhet med tre rum. Postdirektörn hade måst taga afsked till följd af sina trassliga affärer, och skulle nu se sig om efter en annan, "mindre ansträngande" plats.
Luba kunde inte stiga upp till flyttningen, hon roddes först till
Sandviksstranden, och körde sedan i vagn vidare.
Flyttningen var svår — — en förfärlig tid för den lilla familjen.
Luba låg ofta ensam i sängkammarn i det nya hemmet — låg slö och apatisk, tyst och trumpen medan systrarne arbetade som dagakarlar, buro, drogo, packade upp, släpade, spikade och sleto.