Gamla Miloff förklarade nu att hon hade fullt utvecklad nervfebor. Hon yrade nästan hela dagen, och när hon var redig gret och snyftade hon, och ville icke se någon utom Katrina som hela tiden stod och välsignade sig och kysste henne på händerna.
"Jag hatar de andra", sade hon, "jag hatar Lina och Anna och alla! Låt Lina ta' sin doktor, jag hatar honom också, jag hatar honom så att jag ville strypa honom om jag bara kom åt. Och jag vill inte se pappa heller. Pappa vill mig ondt. Alla vill mig ondt! Ingen kan tåla mig. Alla är falska!"
Och så igen snyftade hon tills febern och yrseln kom.
En dag trodde Anna sig böra berätta henne att Lina gifvit doktorn korgen.
"Och hvarför, hvarför", frågade den sjuka.
"Hon älskar honom ju alls into", tröstade Anna och försökte få de mest vänliga och ömma tonfall i sin styfva röst, "hon bryr sig inte alls om honom".
"Det är dumt af Lina", sade Luba, "dumt, dumt, dumt! För jag hatar honom! Jag vill aldrig se honom. Jag ville göra honom ondt om jag kunde, den falske, nedrige".
Man hade svårt att lugna henne.
Febern räckte länge, vecka gick efter vecka och konvalescensen ville aldrig komma. Juli månad kom och gick. Moster reste och en sjuksköterska från hospitalet antogs.
Ändtligen ansåg man krisen öfverstånden. Luba skulle lefva. Hennes feber kom nu bara till nätterna, och var helt lindrig. Men hon hade inga krafter, och visade ingen lifslust. Intet hjelpte af alla statsrådets föreskrifter.