"Åt guddottern för mycket om aftnarne?" afbröt läkarn.
"Där ha vi de där frestelserna", menade moster, "hon talade om frestelser. — För mycket blod!"
"För mycket mat, och för lite' motion. Ja, det är vår tids kvinnor. Jag har visst en tio stycken med maror. Några ser spöken, några ser prester, några ser små barn".
"Ha gifta kvinnor också sådan ohyra?" frågade moster.
"Jo visst, men mer konkreta. De som ha män behöfver inte se syner".
"Nej nej", skrattade moster, "de ä' allt vana att se hin i syne, och att inte förskräckas för så lite. Men jag skull' allt vilja veta om sådana här sjukor är vanliga eller ej, goa statsråde — för jag har inte sett sådant i vår landsända into?"
"Jo, det är vanligt, bland herrskapen. Man har så många namn på dem — men det är en sak som into fruntimmer förstå. Fruntimmer förstå sig på annat — men inte på det — de förstå sig på annat".
"Herre Gud", Moster suckade. Lina gaf den sjuka litet saft och vatten, och statsrådet reste sen han gjort sina ordinationer.
Men ett par dar därpå blef han på nytt kallad ut till postdirektörns.
Luba blef med hvarje dag sämre.