6.
KRIS.
På morgonen slumrade den sjuka in och man var något lugnad med afseende på henne. Men när hon vaknade började hon på igen med sin hejdlösa gråt och sina svimningar. Middagstiden bragte redan feber och när klockan fem det gamla ryska statsrådet, familjens husläkare kom, pratade hon i kors och tvärs, skrattade och gret om hvartannat, hotade och bad, grälade och smekte.
"Det ä' int nå'n reda med lilla guddottren", sade gubben Miloff som varit fru Donners läkare och förtrogna och gifvit Luba namn efter sin egen hustru, "ingen reda. Det är frossa och det är bleksot. Fula sjukor, fula sjukor! Hvad ska' det vara? Hvad ska' det säga? Olyckligt kär? Nej? Romaner? Nej? Hvad är det sen? Lilla hjärtat? Nej! Oi, oi det är griller, bara griller och förkylning. Ska' vi ha piller? Chinin? Jaha, ja. Och till det första järn! Gud välsigne järn! Det skall man alltid ge!"
"Är inte åderlåta bra?" frågade moster som röd och fet stod vid sängen och längtade att få tala. "Jag slog hål i går, och det kom en blod ut, så tjock som paltsmet, det var ondskan, förstås, eljes hade hon rakt dött i natt för oss".
"Jo, lilla goda pastorskan", svarade statsrådet och vred om sina långa gråstripiga polisongor, "jo, mycke' bra! Men hon har för lite' blod eljes. Nu ska' vi ge chinin så får hon mer. Hysteri — har hon och bleksot, det vill säga järn. Apropos, unge doktorn — hvad heter han nu, min vän, — Collin, ja, Collin var det ta' mig tusan, Collin sade när han fick höra om det här tillfälle' att lilla vännen guddottren, Luba ja, att hon haft maran en tid om nätterna, är det sannt, hvad?"
Mostern och Lina stirrade på hvarann, den sjuka låg och kastade sig på sängen, med orediga blickar såg hon omkring sig, och slängde armarne än hit och än dit.
"Jag vet inte", sade Lina, "hon talade om en drömbild som kom om natten".
"Det är maran", försäkrade statsrådet.
"Och som hon höll mycket af", hviskade Lina, "och som liknade".