Han rätade upp sig, strammade sin figur, jomkade om sin krage och rosetten, ställde sig framför Lina, gjorde en rund gest med venstra armen, bockade galant och sade i sin mest förekommande ton:
"Min kära dotter Lina, jag har den äran och den glädjen att öfverbringa dig en mycket betydelsefull hälsning från en välstående, högst comme il faut man…. kan du gissa?"
Lina blef blodröd i ansigtet, Luba rusade upp från sin stol, och såg ut som en åskby. Ögonen tycktes färdiga att flyga ut ur hufvudet på henne i blikst och gnistor.
Postdirektörn observerade intet, han bockade ännu en gång.
"Vår gode vän doktor Arthur Collin har hos mig anhållit om min dotter
Linas hand. Han har en ställning, en rik far och vill gifta sig genast.
Nä, hvad sägs om det?"
Postdirektörn torrskrattade belåtet, moster Thilda nickade och smålog, och Anna var färdig med gratulationen när alla blefvo uppmärksamma på Luba som stod och vacklade, blek och med slocknande, halft afvigt vända ögon. Hennes bröst arbetade, hennes händer knöto sig, hon tryckte dem häftigt mot sitt hjärta.
Sä skrek hon till. Lina som sprang till henne för att stödja henne stötte hon häftigt bort, och föll handlöst mellan armarne på dem alla. Hennes tinning kom mot kanten på länstolen, stötte hårdt emot, och blödde.
Hon vaknade ej förrän moster i sin hjärtans välmening slagit åder…. och då låg hon i sin säng, med ombundet hufvud, och omgifven af alla.
Svimning följde på svimning, och först sent på aftonen blef det litet lugnare. Efter all sin grät hade hon uttömt krafterna, och låg nu och frös så tänderna skallrade.
Mostern och Lina vakade, postdirektörn kom ibland och hörde åt hur det var, endast Anna sof lugnt och lät pjåklåsen sköta sitt.