Man nickade.
Moster tog sig en bekväm ställning i soffhörnet, Anna såg sträng och fördömande ut, Lina liknade en ranka utan stöd, och Luba betraktade med ett svärmiskt romanhjeltinneleende sin far.
"Det odrägliga är", talade postdirektörn, "att jag haft en massa olyckor som tvinga mig att ta' afsked. Ni vet alla att det länge trasslat för mig med affärerna, — ja Anna, du vet det bäst, en förtviflad otur har jag alltid haft, de går och dör för mig, den ena och den andra, på de mest olägliga tider! Uff!"
Han torkade svetten från pannan och fortsatte:
"Alltnog, Faberloff sköt sig i går, och jag står inne där för dubbelt mer än jag kan klarera. Det bär rakt åt fanders… det vill säga, jag kan inte hålla mig… vi få flytta till landet, — se efter arbete… inskränka oss, förstår ni?"
Ingen svarade.
Det blef en lång paus.
Så började postdirektörn ett litet försvarstal för sig sjelf som ingen åhörde. Annas ögonbryn rynkade sig blott än mer samman, Lina såg sorgsen ut och Luba drog mungiporna nedåt som beredde hon sig att få fram tårarne.
Efter några små irrvägar från teksten trasslade postdirektörn bort sig alldeles, blef ond, gick på igen, men uppgaf slutligen hela ämnet.
"Fan, och det glada glömmer jag", föll han plötsligen in och klarnade upp som en aprilhimmel efter regn: "Nu kommer det glada!"