"Ja, ja man har nog svårt med en, att tänka sig att ungen där skulle orka med flere!"
I komisk förtviflan tryckte hon begge händerna på det ställe där fordom veka lifvet satt, suckade djupt och drog ögonbrynen så högt hon kunde.
Annas otåliga torrhosta lugnade sig vid denna syn, Linas flitiga fingrar stannade af, och Luba återfick sitt förra uttryck af öfverlägsenhet och nedlåtande vänlighet.
Som en afledande åsktråd stod mosters gaffel ännu ut mellan fingrarne på henne, och i hennes rörliga ansigte lästes en litet skenhelig och enfaldig min som klädde henne lustigt nog.
Man afbröts af gamla Katrina som kom in och berättade att "pappa kom!" Och alla sprungo emot postdirektörn, Luba helsade honom med otaliga kyssar, smekningar och söta ord.
Men han var distraherad och nervös, ville genast ha ett samtal med svägerskan och döttrarne, man skulle gå i gula kammarn och låsa dörren till.
Man satte sig därinne, alla i spänd förväntan på hvad komma skulle.
Postdirektörn såg ovanligt upprörd ut. Han gick en stund af och an i rummet, för med fingrarne genom sitt hår, pustade och suckade.
Och ögonblicket därefter log han mot Luba, småskrattade, och spatserade åter af och an i det lilla rummet med en fart som gjorde Anna helt ängslig för möblerna.
"Jag är glad du är här, söta svägerska", sade han slutligen, "ty den här dagen skulle egentligen vara en vigtig dag i mitt hus. — Ja, så är det, så är det. Det är för resten en glad och en… förbannadt tråkig underrättelse jag har att meddela. Hvad ska' vi ha först? Nå, jag menar vi ta' det oundvikliga och förargeliga först, så få vi konfekten desto rarare på sen, hvad pullor?"