"Jag var inte lite kär jag, den tiden. Och jag talte minsann med mamma om henne, men mamma tyckte inte hon var vidare passlig, och det var ju en lycka, en evig lycka".
"Visst var det det, men — hur må flickorna, vill du inte ut med det?"
"Jag har inte varit där på länge".
"Hvarför? Skäms du att umgås med dem för att de blifvit fattiga?"
"Äå, into det, men, hon är ju alltid sjuk, du vet ju att hon into stigit upp nu på två år…"
"Såå. Hvem sköter henne?"
"Miloff, och Ek. och Lundén, de ha besökt henne alla, men det är något envist hon har, malaria eller hvad det är… hon blir visst lam".
"Hon är alltid sjuk", sade doktorn som för sig sjelf, "hysterisk och halfgaln. Hon skulle ha varit ur folket, så hade hon nog botat sig sjelf, med ett friskt lif på landet".
"Menar du hon bort bli gift?"
"Jag vet inte om det hade hjelpt", sade Collin, — "hon hade visst inte anlag för trohet och huslighet".