Bror Collin satt och såg mäkta lugn ut. Han tålte en hel hop och bringades icke så lätt ur fattningen. Vinet gjorde honom litet mer öppen och öm än eljes, annars bar han det utmärkt.
"När jag tänker hvad som skett sen du for kan jag inte annat än lyckönska mig som kommit helskinnad ifrån. Tänk på Fabritius som dog i koleran, och lilla Elma den söta flickan i sina bästa ungdomsår. Du kan tro att tante Lena sörjde. Och Wecklin som blef förd till dårhuset — det är härligt, bror, att vi sluppit så godt undan, du och jag".
"Är han obotlig?" frågade Collin.
"Han hålls i cell och anses vara af de oregerligaste", svarade häradshöfdingen, "men man kan ju inte veta. Och så den stackars Skoliander som rymde ifrån hustru och barn och kassan, det var en enfaldig människa, och som till ännu gick och sköt lifvet af sig, unga karlen!"
"Det är bäst man inte tänker på det", förklarade Collin, "man bara förstör sin matsmältning. Vill du ha en frisk cigarr?"
"Nej bror, nej, min är så gudomligt god du, man sugar som kyssar af den, och så gå de straks till väders och bara lemnar en ljuflig eftersmak! Bra inrättning de här cigarrerna! Ah!
"Bror Ekholm", — doktor Collin slog bort askan från sin cigarr och såg åt annat håll, — "hvad hörs från Donners, har du varit där nyss, hur må flickorna?"
Häradshöfdingen sneglade med en skälmsk blick på sin vän, men som han icke var nog fysionomist att läsa annat än likgiltighet i hans ansigte, tog han sjelf sin sentimentala ton och sade:
"Det är ju en faslig decadance i den familjen! Ett, rent elände — — tänk dig bara två år tillbaka, den där afton till eksempel! Jag var kär och du var kär, och hon var kär, lillan! Gubben var ung och glad liksom du och jag, och nu ligger han där i grafven och multnar! Fy tusan!"
"Ja, det var då det, tiden går! Nä, hur mår flickorna?"