7.
AFTONVANDRING.
Doktor Collin som varit ett år i Sverige och studerat vid Karolinska institutet hade vid sin återkomst på våren gifvit en "bättre middag" å Thölö för vännerna.
Den var nu slut och man hade skiljts för att gå hvar till sitt. En del af kamraterna hade gått hem till fots, några hade tagit iswoschickar, och andra hade hyrt sig båtar för att kajsaniemivägen komma till staden.
Men man rymdes icke alla i de små, rankiga sluparna. Doktorn sjelf hade stannat kvar med häradshöfding Ekholm, och de sutto nu och pratade på stranden vid granbacken i väntan på att någon fiskare i förbifarten skulle taga dem ombord och föra dem vidare.
Häradshöfdingen satt med hatten i hand och viftade efter myggor, det var en ljum vårafton, stilla och skön, skogen stod mörk och vacker bakom dem och bergen i sin gröna mosskrud speglade sig i Thölöviken.
Men ingen fiskarbåt syntes. Några pojkar metade löjor på andra sidan, men de hade inga årar till sin båt, och svårt var det att skiljas vid metspöna just i napptiden.
Det var behagligt att sitta här efter den bullersama middagen, tyst och i frid med hela världen. Man hade skrattat och sjungit, ätit och druckit tillräckligt, nu var den ro och frid stället ägde allt hvad deras hjärtan begärde.
Häradshöfdingen var så innerligen nöjd, så nöjd att han nästan kunde gråta. Han torkade sig ofta om pannan, och ibland suckade han af förtjusning, suckade så djupt att några ömma tårar stego honom ända upp i ögonen.
"Herre Gud, hvad det är härligt", sade han. "Bror Collin, hvad det är gudahärligt! En sådan brulé, kära bror, och sådan madeira! Du vet att jag aldrig dricker oblandadt, men en sådan madeira på en sådan afton som denna och när man har sitt goda samvete, inte alltför arga björnar, och sin religion! Herre Gud ändå, hvad lifvet är rysligt trefligt, bror Collin".