Postdirektörn tog af sig hatten. Han hade så förfärligt varmt om hufvudet. Han tänkte efter. Målet för resan syntes honom så långt borta, han hade totalt glömt namnet på villan där döttrarne väntade honom i hemmet.
"Hvad heter det där förbannade lilla grå huset på andra sidan långa bron?" frågade han med sväfvande röst, "vet du hvad det heter?"
"Lappviken då?" Kusken småflinade.
"Nåja, det kan vara detsamma", lallade postdirektörn, "bara du kör fort. Här har du en två mark, kör fort, jag har så hett så, och fryser om fotterna".
Iswoschicken mumlade något, körde ett stycke och stannade slutligen, framför Kleinehs Hotel.
Han steg ur, lunkade in i förstugan på hotellet och hviskado något åt portvaktarn, och så hjelpte de tillsammans postdirektörn ur droschkan och upp i ett af hotellets rum där man lemnade honom i en god länstol framför skrifbordet.
Då uppasserskan om morgonen kom med famnen full af ved för att elda släppte hon alltsammans ned af förskräckelse.
Där låg ett lik på golfvet, med ansigtet rakt uppåt, och munnen vidöppen.
Lampan brann och kastade ett underligt sken på dessa blåaktiga och stela drag. Hela ena sidan var förvriden, och man kunde se hans löständer i deras fogningar af glänsande guld.
Läkaren tillkallades, men där stod intet att göra. Han kunde blott konstatera att döden inträdt redan för flere timmar sedan. Det var slut, ohjelpligt slut.