I det lilla hemmet inne på gården tändes tidigt aftonlampan, och rullgardin fälldes ned.
Fönsterna voro dagen om betäckta med täta hvita gardiner som förmildrade dagern och utestängde luften, och den sjukas säng var dessutom omgifven af en mörk skärm som förekom allt skarpt ljus, hon lefde i en skymning som på snart tio år icke genomträngts af en enda solstråle.
Allt i detta sjukrum hade i tidens lopp kommit att antaga ett eget utseende, den sjuka ville ha det så, och man hade fogat sig efter henne.
Möblerna voro nemligen alla helt mörka i färgen, och beklädda med svart lasting. Kakelugnen, hvit i sig sjelf, var betäckt med ett rynkadt, mörkgrått shirtingsstycke hvilket hade till ändamål att dämpa det sken som kunde åstadkommas när solen någon gång tittade in och kom de glansiga porslinskaklen att skimra i den sjukas svaga ögon. Sängen däremot var bäddad i hvita lakan och kuddar, endast täcket var svart, och stickadt i hvitt silke. Det hade engång varit någonting helt annat och var gjordt af Lubas konfirmationsklädning, den klädning, hvars vidd och längd då utgjorde hennes stolthet, och som nu var blifvet till hennes älsklingstäcke, det enda hon ville begagna.
Väggarne voro mörkgrå och dörren allena som låg så att Luba inte kunde se den, var alltid glänsande hvit.
Förresten inte en prydnad.
Endast midt öfver sängen, så att den sjuka ständigt kunde se det — ett kristusporträtt.
Den var ett utmärkt stålstick: en af dessa bilder där Frälsaren står i en fotsid drägt på midten af taflan med utsträckta händer och ett uttryck af oändlig mildhet. Målaren hade framställt en idealmänniska i sublim skönhet, en engel iklädd mänsklig skepnad, allvarlig som en apostel, i en drägt som en kvinnas och i långt, nedsvallande hår, hvilket i regelrät krusade vågor vid akslarne bildade som en kappa.
Det var den sjukas afgud, denna bild. Hon lefde liksom med den, för henne var den ej en tafla, det var hennes egen Gud, den Gud hon älskade med hela sin lågande själ, den Gud hon dyrkade i sin stränga fanatism, den Gud som blott om dagen, då hon låg med öppna ögon var bilden af hennes Gud, men som, då hon slumrade om natten, var en ande som stigit ned, som hade lif och som fanns där framför henne så nära, så tätt invid att han kunnat nås af hennes armar om hon blott vågade, om hon blott djerfdes!
Men hur skulle hon vågat? Hon, synderskan, det fordna världsbarnet, det fåfänga, njutningslystna, kärlekstrånande världsbarnet som nu funnit Jesus, och förstått att det var af himmelsk kärlek han straffat henne med lamhet.